Hej. Du som sitter där, och läser min blogg i precis detta nuet.
det här hade lika gärna kunnat vara ett psykologsamtal, eller någonting liknande
Igår fick jag ett råd från min snart 6-åriga lillesyster;
"Skaffa ett jobb innan du köper en gård", hon är så klok systra mi!

och eftersom att jag inte alls kunde sova inatt, låg jag & funderade
och ja, jag funderade på en massa konstigt, typ.
om blodsockret går upp eller ned om man varken äter, eller tar insulin
på jättelänge & man verkligen inte rör sig någonting alls?
sen var det massa mer knasigheter, men jag svamlade mest in på;

varför vissa nöjer sig med att leva på socialbidrag & ingen utbildning?
för om man verkligen tänker efter, om du står mitt på stan, i din lilla, lilla byhåla
så leder alla vägar precis vart du vill
men ändå är du nöjd med att befinna dig där du är?
även om du smådrömmer om att få upptäcka världen, lära känna ett nytt land
du drömmer om att tjäna feta pengar, skaffa en stor familj, bo i stort hus
men ändå står du kvar där, mitt i centrum.
levande på existensminimum boendes i din lilla skitiga etta.

för det är ju det du är van med, lite lagom sådär, sverige i ett nötskal.
vi har stora drömmar, men vi nöjer oss med små ting?

okej, man kanske trivs i sin lilla stad, but still, drömmarna då?
jag blir så ledsen när jag ser/vet folk med stora drömmar, men som inte tar chansen
så sitter dem hemma & tycker synd om sig själva
och jag kan inte heller då låta bli att bli irriterad, ditt eget val?

för ditt liv är ditt eget val
om du låter dig själv må dåligt har du själv valt det
(det här låter dock lite för hårt, klart man ska få sörja/må dåligt osv också, men inte hela tiden)
om du blir fast i din lilla håla, fast du vill bo i en större stad
för som jag sa, alla vägar leder dit du vill.

det är ditt liv, du kan gå precis vart du vill.