out of my head!
jag vill inte ha någon kille, vill inte vara kär, inte tycka om någon, inte älska någon, inte vara beroende, inte bli sårad.
jag vill vara själv, inte bry mig om någon annan hopplös människa som ska gå vid min sida och grejor, jag orkar inte, jag orkar inte, för jag råkar veta att allt går åt helvete i alla fall. hur underbart ett förhållande än är, hur mycket han än säger att han älskar mig, skulle aldrig vara otrogen och skall alltid älska mig, BULLSHIT! förlåt ni karlar som trodde ni hade en chans, men jag tror inte på kärlek, inte just nu.

jag hade ett underbart förhållande en gång i tiden, världsbäst, nåt annat kan jag inte säga, han sa fina saker som, "jag skulle aldrig kunna vara otrogen" ,"jag skulle aldrig kunna slå en tjej", och "jag skulle aldrig köra rattfull", han gjorde alla tre, inom loppet av 4 månader. sen gick allt åt helvete, han som alltid varit så underbar, blev helt plötsligt det där svinet jag aldrig trodde jag skulle behöva vara med om igen. men min kärlek till honom höll mig kvar, alldeles för länge.

därför är jag rädd. att om jag nu blir sådär kär igen, sådär, som jag blir, att jag verkligen gör allt för killen, skämmer bort honom, somfan. så pang, en dag får jag reda på att han varit otrogen 8474895345 ggr, eller att han en vacker dag börjar slå mig. nejtack. jag är så van att karlar går bakom ryggen, så att om en inte skulle göra det, hur ska jag kunna tro på det? är väl antagligen för att jag blivit behandlad som jag blivit, som jag varit som jag varit. men nu är det förändringar på det. blir jag kär, så blir jag väl det, då kör jag, och går det på helvete så gör det, då har jag åtminstone försökt, alltid ett steg i rätt riktning. men jag tänker inte gå in i någonting, om det inte känns bra till 120 procent, no way. då skiter jag hellre i det, för inget som inte känns bra från början blir bra sen heller .. enligt min åsikt.

och just nu är det för mycket bara, för mycket att välja på, måste ta det lugnt och tänka ett tag.