känslan när man kommer på sig själv med att ha varit helt blind, desperat? "hur tänkte jag där?" - när man ser eller tänker på en person man en gång i tiden haft betydligt högre tankar om... fy tusans så synen på en annan människa kan ändras sådär jättefort. dock skönt att man någon gång kanske fått lite vett i skallen. haha. 

 

 

Jag kan inte sätta en punkt, utan det är liksom, hela alltet som gör att jag faller för en människa.. självklart måste utseendet tilltala mig men, det är långt ifrån allt. Men det första jag tittar på hos en människa är ögonen och leendet, en lycklig människa är en fin människa. Men jag vet inte, visst har jag sådana där saker som jag föredrar om jag skall ta fram en drömpojkvänsprototyp, men jag vet också att jag bara sådär, kan se en människa, som inte alls stämmer in på det och falla, brutalt och hejdlöst. Så jag skiter i dem där prototyperna och allt jag "skulle vilja ha" i en pojkvän. Jag går helhjärtat på känsla, det är ju trots allt det enda som gäller, för hur snygg pojkvän man än har och inte har några känslor för den? ja nej, ni hör ju själva. Och det finns ingenting som heter att man älskar en ful människa, för den människan blir automatiskt finare och finare ju mer man älskar den. 

 

Sen har jag svårt att säga att någon är ful helt och hållet, för alla har något som är fint.