' man får ju liksom, resa sig själv

Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt
Är jag  hjärtlös och förfallen?

Vi petar sönder allt och tappar allt vi nånsin  kunnat nå
tills bara skulden gör oss två
Det är bara tur att hjärtat  klappar, ändå


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback