alltså, umeå gör ju så sjukt gott för min själ, mitt mående, alla underbara människor, hästar & min hund. Jag mår så sjukt bra och från en sommar jag mest ville dö efter så har jag en fullständig livsgnista! På riktigt, jag älskar mitt liv! Älskar att gå upp på morgonen, åka till skolan och träffa mina flickor, lära mig saker och ting, bli någonting. Jag älskar att åka min lilla skruttcorsa till stallet, hämta världens finaste hästar från hagen, mysa med dem, rida. Älskar att komma hem från stallet, laga min mat åt mig själv, plocka och städa för att sedan sätta mig med plugget igen. Jag trivs så sjukt bra med mitt liv nu, jag får så mycket gjort, mina dagar bara springer iväg, jag håller kroppen igång med ridning & långa promenader med donna, det känns så sjukt bra, jag är stark själv och jag vet att jag kommer klara av det här.

 

MEN! ja, dem senaste dagarna/nätterna har det blivit nå sjukt galet i mig, i förrgår -  hela dagen. hade jag bara en sak i huvudet "jag skall dö snart", jag har ingen aning om vad det beror på, men det var en sådan sjuk känsla, jag blev riktigt rädd för mig själv, inte så att jag på något sätt skulle till å göra slut på mitt eget liv, utan jag hade bara den känslan, att det faktiskt skulle vara så att det verkligen är över snart, jag var alldeles svag i hela kroppen hela dagen och jag vaknade den natten, mitt i natten utan någon som helst anledning... och verkligen mådde bajs och "nu dör jag", jag skakade och jag vet inte vad som hände? Men jag lyckades somna om, för att vakna dagen efter och mådde hur bra som helst?

 

Inatt är en sådan natt igen, mått bra hela dagen, som bara den! varit i skolan, varit i stallet, handlat, städat lägenheten, pluggat och gjort det jag skall, så någon som helst prestationsångest kan det inte vara. Men, jag kunde inte sova. Och bara pang sa det sen vrålsvettades jag och fick samma panik-känsla igen, "nu dör jag snart". alltså, vad är fel? från att lägga mig med ett leende på läpparna till att bara pang slå till? Självklart tänker jag inte dö nu heller, jag sätter mig och pluggar lite mer istället... för att skingra tankarna, slippa tänka..men alltså? såhär vill jag ju inte ha det, jag vill ju kunna sova ordentligt på nätterna som jag kunnat gjort häruppe, jag vill inte ha någon sånhär dö-känsla alls. sjukt är vad det är, sjukt. Att jag är vidskeplig vet jag, kan det vara så att jag känner någon annans känslor? eller va fan? helt jävla galet. jag HATAR det, det är asläskigt. så sjukt verkligt.