åh, herregud så mycket som har hänt på sistone, både bra & dåliga saker. För en månad sedan fick jag lov att ta bort min bästa vän, blondie, det fina stoet ni ser på bilden nedanför. Lymfangitens bakterier tog henne med sig, bröt ned henne totalt & lämnade mig där att se på, till slut fattades det tunga beslutet att låta henne vandra vidare. Mitt älskade hjärta, hästen som fick mig att orka, den enda jag pratade med om skiten jag gick igenom i november, när mitt liv - ännu en gång vändes upp & ned. Jag grät så mycket dagen hon togs bort & veckan efter, men tack & lov så hade jag jobbet att gå till, som höll mig på humör. Men nu vet jag att hon har det bra igen! Hon fattas mig så otroligt mycket. ♥

 

det gör mig galen att liv är så orättvisa, läste precis igenom en tjejs blogg, om hur hon fick besked om obotlig cancer under graviditetsvecka 21, denna otroliga människa valde sitt barns liv framför sitt eget! Sjukdomen tog henne också, äcklig cancer - som en av mina absolut bästaste vänner just nu går igenom massa behandlingar för, det är så sjukt, men det är så otroligt vilka oerhört starka människor det finns. Jag hoppas verkligen att man finner ett botemedel mot skiten en vacker dag, min fina vän mår i alla fall skapligt bra & svarar fint på sina behandlingar, tack & lov. Jag lämnar livet före honom, så det så. Men så fruktansvärt orättvist, han är världens finaste människa, varför liksom?

 

jag måste nog tagga ner lite nu, har så mycket inom mig, men ingenting kommer liksom ut på annat sätt, eller ja, det är det klart att det gör, men det här inom mig, som liksom verkligen tynger mig, varför skulle jag låta någon få veta det? att jag egentligen är svag, nej just det. världens svagaste samtidigt som jag känner mig så otroligt stark för att jag faktiskt klarat den här långa vägen, mitt liv.

 

jag är så fruktansvärt glad över alla ni fina människor jag har i mitt liv, ni som varit med från när jag föddes ända till er jag lärde känna igår. alla som någon gång fått mig att le, skratta, extra mycket till er som verkligen fått mig att gapflabba, ni som får mig att glömma allt runtom. ni som får det att hugga till i hjärtat av lycka när ni säger att ni tycker om mig, älskar mig. Glad över min fina hund som blir världens lyckligaste så fort matte kommer hem, glad över min fina häst Count som senast idag kom galopperande i full fart när jag kom till stallet, det är kärlek det. han har blivit så fin! känns ju som att jag kan göra någonting rätt iaf :)

 

många stora beslut att ta, vad vill jag egentligen? - only time will tell.